FRÅN TILLVERKAREN Lunar Excursion Module (LEM), även känd som Apollo Lunar Module, är den del av rymdfarkosten Apollo som landar på månen och återgår till månens omloppsbana. Modulen på 6,65 m³ var designad för att bära en besättning på två. Den är 6,4 m hög och 4,3 m bred och vilar på fyra ben. Under det kalla kriget var USA och Sovjetunionen i en astronautisk ingenjörstävling. President Kennedy gjorde rymdutforskning och månlandning till en högsta nationell prioritet. LEM kom till ur NASA:s val att nå månen via ett månomloppsmöte (LOR) istället för en direkt uppstigning eller jordomloppsträff (EOR). Både en direkt uppstigning och en EOR skulle ha krävt att hela rymdfarkosten Apollo skulle landa på månen. När beslutet hade tagits att fortsätta använda en LOR, blev det nödvändigt att tillverka en separat rymdfarkost som kunde nå månens yta. Av de elva inbjudna företagen lämnade nio in förslag till LEM. I september 1962 tilldelades Grumman kontraktet. Allt eftersom programmet fortsatte fanns det många omdesigner för att spara vikt, förbättra säkerheten och åtgärda problem. LEM är uppdelad i två huvuddelar, Descent Module och Ascent Module. Nedstigningsmodulen innehåller landningsställ, landningsradarantenn, nedstigningsraketmotor och bränsle för att landa på månen. Den bär också vattentanken och majoriteten av batterikraften och syre. Uppstigningsmodulen innehåller besättningshytten, radar- och kommunikationsantenner, instrumentpaneler och väglednings- och navigationssystem. Den första LEM-flygningen var den 22 januari 1968 när den obemannade LM-1 lanserades på en Saturn IB för testning av framdrivningssystem i omloppsbana. Den 20 juli 1969 landade LM-5 Eagle, LEM för Apollo 11-uppdraget, på månen.